Slutet på min tid i London
Att säga hejdå måste vara det värsta som finns. Egentligen skulle man bara ha försvunnit utan att säga någon till någon och istället bara föreställa sig att alla saknar en. Det är ordet hejdå som liksom känns så slutgiltigt. Och det kanske det är, eftersom jag vet att jag inte kommer träffa många av de här människorna igen.
Jag har en konstig känsla i hela kroppen, eftersom det här är slutet på något och börjar på något nytt. Det kommer säkert bli jättebra, men jag vet att jag kommer se tillbaka på den här tiden och verkligen sakna allt.
Ordet resfeber har verkligen fått en annan innebörd nu...
Kommentarer
Trackback
